Direktlänk till inlägg 8 juni 2011
Jag börjar bli helt nertryckt i sorgerna igen.
Men det är inte samma sak längre.
Det känns som om jag redan varit nere i det allra värsta,
och att jag inte kommer åka så långt ner igen.
Men jag fruktar var dag som väntar.
Jag känner hur mina läppar krampar när jag försöker le.
Det är inte lika lätt längre.
Innan kunde jag le bara för att göra andra glada, hur mycket som helt, i evigheter.
Men nu kan jag knappt le för andras skull.
Måste jag vara glad?.
okej, visst det låter väl logiskt.
Men jag vet inte ens om jag någonsin kommer le så igen.
.
Flickan hatar sitt utseende
Det bär aldrig ett äkta leende
Hon bara gråter
Ingen förlåter
Varför är det ingen som ser
Så som Flickan ber
Livet gör henne så förvirrad
Varför känner hon sig inte älskad
Hon vill inte leva längre
För varje steg mår hon bara sämre
Men hon fortsätter och håller ut
Det här får inte bli hennes slut
//Toveeblomquist
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 |
12 | |||
13 | 14 | 15 | 16 |
17 |
18 | 19 | |||
20 |
21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | |||
27 | 28 |
29 | 30 | ||||||
|